Och samtidigt hälsar ett spöke från det förflutna.
Jag vill skriva något intelligent. Jag vill skriva någonting som är så intressant att jag får er läsare att tänkta till lite och kanske till och med bli tvugna att läsa inlägget en gång till för att verkligen förstå vad jag menar. Jag vill att ni ska läsa det två gånger för att ni först inte har en aning om vad det är jag maler på om, men i slutet så fattar ni det kanske och då måste ni läsa det en gång till för att förstå.
Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag gillar att skriva på datorn för att då går det snabbt och smidigt och det är väldigt enkelt att rätta till misstag. Jag tycker att det är väldigt skönt att skriva för hand. När jag ser min egen handstil som har pusslat ihop bokstäver och ord till ett personligt brev kan jag bli varm inombords för att det är just det: personligt. Jag gillar att titta på ett dokument som är fyllt med ord. Ord med mening och betydelse och gärna med en bakomliggande betydelse så att personen som läser faktiskt måste kunna skymta det som ligger där mellan raderna. Alltså måste det inte vara så att alla förstår vad det står eller varför jag har skrivit ner allt nonsens. Jag gillar att titta på ett dokument och veta att på den där vita bakgrunden har jag precis slängt ut en massa tankar som jag har fått ord på. Det kan vara något som tynger mig eller en hemlighet som inte alla kan förstå. Ofta är det bara jag själv och någon enstaka nära vän som skulle inse vad det stod i dokumentet egentligen.
När jag var nio år så hade jag ritat en teckning med ett ett stort träd. Det var bara ett träd och jag kommer ihåg att jag ritat med pappret på högkant och trädet var precis i mitten på pappret. När jag skulle fortsätta att rita himlen och gräset ändrade jag mig och tog istället upp en mörkt rosa tuschpenna och började skriva uppe i väntra hörnet... Jag gillar när det är mycket text på ett papper för det tycker jag är snyggt. Jag gillar när det är mycket text... Och så skrev jag det över hela pappret, rakt över trädet. Och jag tyckte det var skitsnyggt.
Då när jag var nio år var första gången jag skrev en massa nonsens på ett papper som inte var hemligt men det var heller inte meningen att någon annan skulle läsa det. Det var ordbajs. Och sedan dess har jag blivit grym på att ordbajsa. Framförallt i skolan. Om man då - tyvärr - har en lärare som säger "Kvantitet över kvalitet, det ska vara fyra A4. Är det inte det så kan ni strunta i att lämna in provet." så är det inte konstigt att man lär sig att ordbajsa. Och det var inte fören jag började trean på gymnasiet och fick den bästa läraren som jag någonsin haft, som jag lärde mig att det handlar om vad man skriver och hur man skriver, inte hur mycket man skriver.
Med detta i åtanke borde det inte vara så konstigt att jag har hittat massa gamla dokument på min dator. Gamla dagböcker, mailkonversationer och sms som jag har sparat för att just vid det tillfället - när jag var mitt uppe i händelsernas centrum - betydde de så otroligt mycket för mig. Oftast sparade jag det för att komma ihåg eftersom att mitt minne inte direkt är vad jag skryter med på CV: t, men flera gånger skrev jag ner saker för att visa för någon annan. Att ha någon annans synpunkt på situationen. Jag spenderade över en timma häromdagen med att läsa upp ett sådant långt brev för en nära vän och det var både roligt och spännande, men även jobbigt att komma ihåg vad jag hade upplevt och återuppleva de känslor som jag för längesedan hade glömt.
Trots det så ångrar jag ingenting. Alla de val som jag har gjort under de senaste fyra åren har format mig till den person jag är idag och det är jag mycket glad och tacksam över. Och att få sitta här i mitt sovrum på fjärde våningen, 61 trappsteg från ytterdörren, och kunna skriva detta och bara känna hur jag precis nu har ordbajsat ut en text på 794 ord är ganska underhållande. Att sedan veta att det är ungefär 50 personer av mina nära och kära som kommer att läsa detta och inte fatta ett skit utav de mellanliggande raderna gör mig bara så full i skratt. För då har jag stulit ungefär fyra minuter av ditt liv. Lämna namn, telefonnummer, stad och land så ska vi se om jag kan betala tillbaka dem till dig. ++
Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag gillar att skriva på datorn för att då går det snabbt och smidigt och det är väldigt enkelt att rätta till misstag. Jag tycker att det är väldigt skönt att skriva för hand. När jag ser min egen handstil som har pusslat ihop bokstäver och ord till ett personligt brev kan jag bli varm inombords för att det är just det: personligt. Jag gillar att titta på ett dokument som är fyllt med ord. Ord med mening och betydelse och gärna med en bakomliggande betydelse så att personen som läser faktiskt måste kunna skymta det som ligger där mellan raderna. Alltså måste det inte vara så att alla förstår vad det står eller varför jag har skrivit ner allt nonsens. Jag gillar att titta på ett dokument och veta att på den där vita bakgrunden har jag precis slängt ut en massa tankar som jag har fått ord på. Det kan vara något som tynger mig eller en hemlighet som inte alla kan förstå. Ofta är det bara jag själv och någon enstaka nära vän som skulle inse vad det stod i dokumentet egentligen.
När jag var nio år så hade jag ritat en teckning med ett ett stort träd. Det var bara ett träd och jag kommer ihåg att jag ritat med pappret på högkant och trädet var precis i mitten på pappret. När jag skulle fortsätta att rita himlen och gräset ändrade jag mig och tog istället upp en mörkt rosa tuschpenna och började skriva uppe i väntra hörnet... Jag gillar när det är mycket text på ett papper för det tycker jag är snyggt. Jag gillar när det är mycket text... Och så skrev jag det över hela pappret, rakt över trädet. Och jag tyckte det var skitsnyggt.
Då när jag var nio år var första gången jag skrev en massa nonsens på ett papper som inte var hemligt men det var heller inte meningen att någon annan skulle läsa det. Det var ordbajs. Och sedan dess har jag blivit grym på att ordbajsa. Framförallt i skolan. Om man då - tyvärr - har en lärare som säger "Kvantitet över kvalitet, det ska vara fyra A4. Är det inte det så kan ni strunta i att lämna in provet." så är det inte konstigt att man lär sig att ordbajsa. Och det var inte fören jag började trean på gymnasiet och fick den bästa läraren som jag någonsin haft, som jag lärde mig att det handlar om vad man skriver och hur man skriver, inte hur mycket man skriver.
Med detta i åtanke borde det inte vara så konstigt att jag har hittat massa gamla dokument på min dator. Gamla dagböcker, mailkonversationer och sms som jag har sparat för att just vid det tillfället - när jag var mitt uppe i händelsernas centrum - betydde de så otroligt mycket för mig. Oftast sparade jag det för att komma ihåg eftersom att mitt minne inte direkt är vad jag skryter med på CV: t, men flera gånger skrev jag ner saker för att visa för någon annan. Att ha någon annans synpunkt på situationen. Jag spenderade över en timma häromdagen med att läsa upp ett sådant långt brev för en nära vän och det var både roligt och spännande, men även jobbigt att komma ihåg vad jag hade upplevt och återuppleva de känslor som jag för längesedan hade glömt.
Trots det så ångrar jag ingenting. Alla de val som jag har gjort under de senaste fyra åren har format mig till den person jag är idag och det är jag mycket glad och tacksam över. Och att få sitta här i mitt sovrum på fjärde våningen, 61 trappsteg från ytterdörren, och kunna skriva detta och bara känna hur jag precis nu har ordbajsat ut en text på 794 ord är ganska underhållande. Att sedan veta att det är ungefär 50 personer av mina nära och kära som kommer att läsa detta och inte fatta ett skit utav de mellanliggande raderna gör mig bara så full i skratt. För då har jag stulit ungefär fyra minuter av ditt liv. Lämna namn, telefonnummer, stad och land så ska vi se om jag kan betala tillbaka dem till dig. ++