neao

Till Place Luxemburg bar det av och Olle blev besviken när vi inte fick åka med bussen längre än vad vi skulle. Jag kände snabbt att kvällens höjdpunkt skulle bli att gå hem, ibland är det bara så. Tråkigt men sant.

Så vi promenerade till stället med de godaste pommesarna - visst ett ord - och köpte med oss det och var sin cola, sedan traskade vi hem till mig mig. Vi kröp ner i sängen med hörlurarna i (älska pluggen som gör att man kan ha två par i samma iPod) och lyssnade på sista striden medan vi smaskade i oss vår nattamat. Det var otroligt mysigt och till slut somnade jag i rummet med endast stearinljus som ljuskälla, bara för att vakna precis när han slår i marken. And he was dead.

Det som är det sämsta med allt detta är att det snart tar slut. Inget mera komma hem med Olle som sällskap, inget mera göra ingenting på mitt eller hennes rum, inget mera någonting med någon av tjejerna här. Om en vecka är det slut. Vemodigt är ordet jag letar efter när jag ska försöka förklara känslan och tankarna inför hemflytten. Jag har varit hemma och hälsat på i Göteborg mer än en gång, men nu kommer jag hem på riktigt och det kommer inte finnas något Bryssel kvar för mig att återkomma till. Inte mitt hem längre. Himla tokigt.