Målet är ingenting, vägen är allt.
Den rubriken har jag använt tidigare och nu passar den så sjukt bra. Mitt närmaste mål: Att bli Sales Director för Mary Kay. Det målet är viktigt och stort, livsförändrande för mig och mina nära och kära, det målet är långt ifrån "ingenting", det är ju bara det att resan till mitt Directorskap har varit så mycket viktigare och mer utvecklande än vad jag hade kunnat hoppats på.
Fyra månader har jag jobbat, längtat och - det ska inte förnekas - haft litet ångest till och från, det har varit spännande att inte veta vilka som ska med mig på denna resan. Att varje dag få nya överraskningar (positiva som negativa). Fyra månader av slit som på söndag har sitt slut och OAVSETT resultatet är jag så sjukt nöjd med min prestation och med mina tjejers jobb.
Jag kommer att bli Sales Director. Om det händer nästa vecka, nästa seminarieår eller nästa decennium vet jag inte och det spelar ingen roll för mitt mål är satt och resan dit kommer (och har varit) så fruktansvärt bra.
När jag kom hem ifrån restaurangen idag hälsade jag på Simon och nästan det första han säger är något i stil med "Hur många samtal har du ring idag? Lyft luren, LYFT LUREN, L Y F T L U R E N !". Och detta var något som fick mig att prestera! Flera timmars jobb och nu på kvällen skulle jag belöna mig med en kopp te när Joel stoppar mig innan jag hinner hälla upp: "Nej Linnea, du ska dricka ut din 'Happy Cup' för det har du förtjänat idag!". Kärlek! Att jag har familjen med mig till 100% känns så fruktansvärt bra och att de vet att detta är mitt jobb och min framtid. Jag är sjukt lyckligt lottad.
Fyra månader har jag jobbat, längtat och - det ska inte förnekas - haft litet ångest till och från, det har varit spännande att inte veta vilka som ska med mig på denna resan. Att varje dag få nya överraskningar (positiva som negativa). Fyra månader av slit som på söndag har sitt slut och OAVSETT resultatet är jag så sjukt nöjd med min prestation och med mina tjejers jobb.
Jag kommer att bli Sales Director. Om det händer nästa vecka, nästa seminarieår eller nästa decennium vet jag inte och det spelar ingen roll för mitt mål är satt och resan dit kommer (och har varit) så fruktansvärt bra.
Bild på mig i bästa Carros kavaj från stjärneventet i Örebro i våras.
När jag kom hem ifrån restaurangen idag hälsade jag på Simon och nästan det första han säger är något i stil med "Hur många samtal har du ring idag? Lyft luren, LYFT LUREN, L Y F T L U R E N !". Och detta var något som fick mig att prestera! Flera timmars jobb och nu på kvällen skulle jag belöna mig med en kopp te när Joel stoppar mig innan jag hinner hälla upp: "Nej Linnea, du ska dricka ut din 'Happy Cup' för det har du förtjänat idag!". Kärlek! Att jag har familjen med mig till 100% känns så fruktansvärt bra och att de vet att detta är mitt jobb och min framtid. Jag är sjukt lyckligt lottad.