Konfirmation innan nattens bränder.

Den 17:e juni var jag för första gången i mitt liv på en konfirmation. Det var som vilket kalas som helst - antagligen för att vi inte var med i Kyrkan - vi sov då.

Efter ungefär två timmars minglande slängde vi oss in i bilen för en hemresa med sovande passagerare och ett ansträngt försök från min sida att hålla Jens vaken. Robert Broberg blev räddningen.

Lasse var som vanligt kung på scenen. Att stå där och känna en sådan konstig gemensakap med människor du alsrig har träffat förr och aldrig kommer att träffa igen är en konstig känsla. Att stå där med Jens armar runt sig i sammanlagt tre timmar och känna hur han - precis som jag själv - sjunger med till nästan alla låtarna gör att det värmer i bröstet. Fler än en gång rann tårarna stilla ned för mina kinder, men han märkte det ändå.

Det finns många ord som skulle kunna beskriva spelningen och känslan, och det som passar bäst är underbart.

Kommentarer

Lämna en kommentar eller fråga här:

Va heteru?
Kommer du tillbaka?

Lämna e-post om du vill ha ett anonymt svar: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Ditt meddelande till mig:

Trackback
RSS 2.0