Fullständigt utmattad och utan musik i öronen.
Nu sitter jag på bussen på väg hem från restaurangen och kan knappt minnas när jag var så här vemodig sist. Det är många aspekter att ta i åtagande så det är väl lika bra att försöka organisera känslorna litet grann:
Till att börja med så skadade jag min axel idag ombord på bussen (som var nio minuter sen) när jag var på väg till jobbet. Bussen bromsade in väldigt kraftigt och då fick jag mig en smäll från en annan medpassagerare. Det gjorde (och gör fortfarande) sjukt ont. Så när jag klev in på EAT måste chocken och smärtan synts i mitt ansikte för både chefen och stammisar såg riktigt oroade ut och jag blev snabbt utfrågad: "Va fan har hänt med dig?!"
X antal smärtlindrande och stenfokus 30 minuter senare gjorde att jag lyckades jobba på riktigt bra tillsammans med J, och förutom ett litet missöde när jag totalt gjorde bort mig inför Anders Svensson så lyckades jag riktigt bra på jobbet ikväll! (Ja, DEN Anders Svensson.)
Nu har jag lyckats ta mig hem och jag ligger och myser i bäddsoffan som står utanför mitt rum. Varför? Vi skulle kunna säga att det är för att det är så härligt att ligga under takfönstret och lyssna på regnet, men egentligen handlar det om att mitt rum är så stökigt så jag kommer inte åt sängen. Vi skulle även kunna prata om det faktum att när jag sov hemma sist så förstod jag inte var jag befann mig när jag vaknade på morgonen. Med andra ord: Det fungerar väldigt bra mellan mig och pojkvännen!
Till att börja med så skadade jag min axel idag ombord på bussen (som var nio minuter sen) när jag var på väg till jobbet. Bussen bromsade in väldigt kraftigt och då fick jag mig en smäll från en annan medpassagerare. Det gjorde (och gör fortfarande) sjukt ont. Så när jag klev in på EAT måste chocken och smärtan synts i mitt ansikte för både chefen och stammisar såg riktigt oroade ut och jag blev snabbt utfrågad: "Va fan har hänt med dig?!"
X antal smärtlindrande och stenfokus 30 minuter senare gjorde att jag lyckades jobba på riktigt bra tillsammans med J, och förutom ett litet missöde när jag totalt gjorde bort mig inför Anders Svensson så lyckades jag riktigt bra på jobbet ikväll! (Ja, DEN Anders Svensson.)
Nu har jag lyckats ta mig hem och jag ligger och myser i bäddsoffan som står utanför mitt rum. Varför? Vi skulle kunna säga att det är för att det är så härligt att ligga under takfönstret och lyssna på regnet, men egentligen handlar det om att mitt rum är så stökigt så jag kommer inte åt sängen. Vi skulle även kunna prata om det faktum att när jag sov hemma sist så förstod jag inte var jag befann mig när jag vaknade på morgonen. Med andra ord: Det fungerar väldigt bra mellan mig och pojkvännen!