neao

Om ni inte orkar lyssna på kommentarerna efteråt så tillägna några få minuter åt att se på hur Sasha och Alexander dansar. Det fina budskapet som Napoleon och Tabatha får fram genom deras koreografi är helt och hållet fantastisk. Jag grät under de första sekunderna när de ser varandra första gången efter så lång tid ifrån varandra och jag kunde själv känna den känslan av att aldrig vilja släppa taget, bara få fortsätta titta och röra vid personen som man har saknat så innerligt under en sådan lång tid.

Nu har jag Tove här i min säng och vi skrattar och fnissar åt allt känns det som. Vi har diskuterat olika utbildningar och vad man kan jobba med om man fullföljer dem och lagt upp lite småplaner inför helgen som kommer. 

Imorgon ska vi på kvällen fira en av tjejerna här som fyller år och sedan utgång efter det. På söndag tar vi oss en tripp till Amsterdam om vädret tillåter och på måndag fyller barnen år så då ska vi baka en tårta och leka allmänt turistiga (trots att vi inte gillar det).

Jag har så mycket att berätta för er nu. Så himla mycket jag vill ha sagt, så mycket jag vill visa att jag garanterat kommer att glömma av något och dessutom tappa många läsare på vägen. Så mycket har jag att berätta! Men vi gör väl ett försök helt enkelt så kan ni få en liten klapp på huvudet om ni orkar igenom allt.

Som ni alla troligtvis har förstått/märkt/upplevt själva så har Jens nu (äntligen!) kommit hem till Sverige. Han var här hos mig i tio dagar innan vi flög mellan/runt/över askmoln och landade som planerat på Landvetter flygplats där B hämtade oss.

Det var fantastiskt fint att få vara hemma i Göteborg igen. Det är självklart lika fint varje gång oavsätt årstid och väder för det är Göteborg. Men den känslan att få känna sig så efterlängtad och uppskattad är en helt fantastisk egoboost. Denna gången kunde jag hela tiden höra en tanke om att "detta är sista gången" någonstans i mitt undermedvetna (insåg det först när jag faktikst kom tillbaka till Belgien), att nästa gång jag är i Göteborg så har jag flyttat hem igen. Yaay! vet jag nu vilka det är som skriker och jag antar att jag är en av dem. Men hur kommer det sig då att jag samtidigt sitter här på mitt rum, med min dator, vid mitt skrivbord, i min stan och är så himla nöjd med livet, platsen, musiken och är lycklig rakt genom? Vemodigt. Melankoliskt? Nej. Sorgsen, kanske. Men att samtidigt vara lycklig...

- Surrealistiskt! Helt klart veckans ord, det har använts flitigt av många för det är mycket som känns och har känts surrealistiskt den senaste tiden. Att få träffa gamla vänner, se små barn ta studenten och flyga hem för en sista Brysselvända.

Det var inte alla som var helt införstådda på detta utan trodde att jag var hemma för gott. Förlåt, BS!

När jag nu satt och tittade igenom de 468 bilderna som jag tog (med viss hjälp av A) under P's student hittade jag några väldigt fina bilder, många fina bilder och på tog för många dåliga bilder. Oavsätt kvalitet, skärpa och slutartid var det genomgående temat på varenda bild kärlek.

Klyschig som aldrig förr tänker jag nu gå och lägga mig.
Tack för din tid!

Insåg för några minuter sedan att jag inte har köpt någon biljett tillbaka till Bryssel den 1:a juni. Dock var jag för trött för att få den minsta av panikkänslor (vilket inte var nödvändigt över huvudtaget), efter litet tittande på hemsidor blev det SAS denna gången. Mitt kort fungerar som vanligt inte att betala online med men nu är det gjort och jag tackar min mamma för att hon står till assistans. Kärlek till dig!

Idag fyller min lilla skrutt ett år. Det har gått trehundrasextiofyra dagar sedan Polhems studentbal 2010 och hur mycket har inte hänt under tiden som gått?

Mitt absoluta favoritbarn i nuläget. Vi spenderade åtta timmar tillsammans när jag var hemma sist och vi gick båda två igenom episoderna som kallas morgontrött, hungrig, rastlös, trött och nyfiken. Synd bara att vi inte lyckades timea dem.

Värdfamiljen har som sagt gäster nu i helgen och i skrivande stund kan jag höra hur mamman sjunger "blinka lilla stjärna" för sin tvååring och jag känner hur jag får en liten klump i halsen och några få tårar i ögonvrån. 

Det har varit en superbra eftermiddag och kväll. "Mina" barn fick sina första betyg idag och jag är superstolt, vi firade med chokladmuffins - de gillar mig. 

Har -som jag nämnde förut - möjligheten att gå ut ikväll men jag känner mig alldeles lagom lullig och alldeles för lycklig i nuläget för att eventuellt förstöra det med en nattlig vandring genom Bryssels nattliv. I ett Bryssel som för övrigt är svinkallt med en vindhastighet på 19 m/s enligt SMHI. Ja (skånskt uttal), det gjorde mig inte direkt MER taggad på att dra ut ikväll om jag säger så...

Jag trivs sjukt bra här. Trots att Göteborg alltid kommer att vara min hemstad är trots allt Bryssel där jag bor och det är stället jag kallar hemma i nuläget. Jag är glad att jag hamnade i denna familjen och jag är glad att jag har F, E, A och L att umgås med. I'm lovin' it.