neao

Har klickat mig runt i bloggosfären och hamnade hos Always Fabulous där jag fastnade för ett av hans blogginlägg:

Efter en mycket rolig eftermiddag tillsammans med barnen lyckades jag ta mig iväg till läkaren. Jag gjorde en mental förberedelse inför blodtrycksmätare, sterila bomullspads och nålar. Men va? Nehe, behöver du inte göra några prover för att se så att jag är frisk? Okej, för att mitt ord är tillräckligt? Den var ny. En mängd frågor regnade över mig - så som: har du tuberkulos - och tydligen så hade min franska förbättrats (jag hade aldrig träffat människan förr och knappt pratat franska över huvudtaget eftersom han kunde engelska). Att betala € 25 som mitt försäkringsbolag ska betala tillbaka (?!) för en relativt smärtfri hälsoundersökning är okej. Hoppas bara att det inte blir några problem nu när han råkade skriva att jag kom från Svejts. Chvejts. Schweiz. Parlez-vous anglais?

Som en luftmadrass.

Har kommit in i någon slags "orkar inte/vill inte"-fas. Dock gäller det ju bara vuxengrejer som att diska, ta ansvar för min franska och gå upp på morgonen, a.k.a. inget viktigt... Au pairgrejerna sköter jag bättre än innan (och det är inte så att jag gjorde ett dåligt jobb tidigare, jag gör det bara ännu bättre nu) och jag antar att det är för att när man brer smörgåsar, sitter och ritar eller tittar på Vintergatan (!) så känns det inte riktigt som att man jobbar. Det är mer som att jag bara umgås med mina extrasyskon.

Nu letar jag febrilt efter en anledning att inte ta tag i situationen här hemma, men jag antar att jag inte kan skjuta upp det mer - jag måste verkligen diska. Sexåringen inom mig stampar med ena foten i marken och lägger pannan i djupa väck, underläppen putar ut litet grand och hon gnäller: "men jag viiiiill iinteee!"

Idag ska jag åka tillbaka hem till Göteborg, i nuläget känner jag att om det bara hade funnits fungerande Internet här uppe då skulle detta underbara snöland vara ett paradis. Trots det så kan jag inte hålla mig ifrån att längta tillbaka till min stad - Göteborg. För det är där det finns en möjlighet att nu utvecklas, att hitta något nytt att sysselsätta mig med. Jag ser fram emot detta och hoppas att det kommer att fungera.

Jag kommer ihåg när jag var liten och tänkte på saker som jag skulle göra när jag blir stor... Idag fick jag insikten att vi är stora nu. Vi har gått ut gymnasiet, lämnat det som var hemma (om än för en viss tid) och gör - vad då? Jo, vad fan som helst. För det är nu man ska göra alla de där sakerna som man tänkte på när man var liten. Till exempel köpa de där guldskorna som mamma inte ville köpa åt mig när vi var i Umeå, eller chokladflingor för det fick man inte äta på vardagar för det är bara socker, nu får jag till och med diska varje dag om jag vill det. (Ja, när jag var liten tyckte jag det var superrolig att diska för hand.) Livet har börjat på riktigt, vi är där nu även om det fortfarande finns fler saker som ingår under kategorin "när jag blir stor", även om vi inte är vuxena än så är vi trots allt stora nu... sjukt.

Hemma hos My och Hanna skrattas det konstant. Det är något med dem två och deras mysiga lägenhet som bara fyller en med glädje och hemtrevnad. Tjejerna har varit au pairer som valt att stanna här efteråt, nu jobbar de på "riktiga jobb" och lever "vuxenliv" i Bryssels innerstad. Eller något i den stilen...

Jag har insett att det på måndagar, onsdagar och fredagar hinns med en jevla massa saker för min del medan tisdagar och torsdagar bara -på något magiskt sätt- lyckas rinna ut i sanden. Och i och med det så blir det inget vettigt gjort innan jobbet, trots att jag tidigast börjar jobba 15:40.

Så varför blir det så? Jo. Tre dagar i veckan läser jag franska vilket gör att jag (mot alla förmodan) kommer upp och gör mig anträffbar relativt tidigt på morgonen och vid 12:00 är jag pigg och glad, redo att äta lunch eller fika eller plugga eller vad vi nu hittar på. På kvällen blir det ofta att jag sitter uppe länge - jag menar nu är ju klockan närmare två - eftersom att inget viktigt händer dagen efter.

Detta resulterar i att jag sover bort i princip hela tis- och/eller torsdagen för att på kvällen gör jag min franskaläxa och lägger mig i relativt tidigt så att jag ska orka ta mig upp till språkkursen morgonen efter.

Ärligt talat, jag minns inte hur jag gjorde när jag pluggade på gymnasiet? Hur lyckades jag ta mig till skolan var dag fem dagar i rad när jag dessutom började 8:00 på morgonen?

Trots att jag är helt perfekt och naturlig och aldrig svettas så varken duschar jag, sminkar mig eller fixar håret på mornarna så tar det ändå en lång tid att komma ur sängen, få i mig frukost och komma iväg till kursen. Jag förstår inte hur alla andra lyckas med det. Nu har jag bara två lektioner kvar innan denna kursen avslutas och än så länge har jag missat en lektion för att skriva in mig på kommunen och kommit sent till två (dock endast 10 och 5 minuter, men det var de två senaste gångerna), vilket för mig också är ett under. Hur kan jag komma i tid när jag så uppenbart är sen?

Jag vill leva i en musikal. Detta är så jälva bra och jag vill verkligen att det ska vara okej att bara få bryta ut i sång helt random. Det är så mycket jag vill som inte riktigt går, men det är bara att kämpa på och försöka. Jag menar, jag skulle ju kunna bryta ut i sång när jag traskar över Grand Place, men det känns inte som en given succé.

Hur kommer det sig att det ibland är svårt att gå och lägga sig? I skrivande stund halvligger jag i sängen med datorn på låren så att jag näsan inte når tangenterna. Och jag kan lägga till att det är ju ungefär det jag har gjort hela dagen. Legat i sängen och slötittat på glee och SATC säsong ett. Enda undantaget var när jag åt middag med familjen och spelade finns i sjön med dottern och modern.

Som sagt sov jag till 14:15 så det skulle kunna vara så att det är för att jag endast varit vaken i elva timmar som jag inte känner mig supersugen på att gå till sängs. Eller handlar det om raslöshet? Eller är det båda två rimliga skäl? Det låter inte helt ologiskt att det ena är följden av det andra.

Något som jag med säkerhet kan säga är att jag vid halv två på natten ligger i min säng och skriver totalt nonsens igen bara för att det känns väldigt skönt i fingrarna. Så varför gör jag det? Antagligen för att jag inte har pratat med någon idag så jag har inte kunnat få ut mina knepiga knasiga tankebanor.

För övrigt så har jag plockat bort fem stycken "ju" ur texten och det är ju ganska många...

...hämtade en stor flaska vatten, kröp ner i sängen igen och tittade på SATC. Det är fasiken bra skit asså. Så när jag ligger där och tycker att livet är rätt okej så fylls jag av något som jag vill kalla för motivation - men jag tror inte att det är helt rätt ord egentligen - att alltid gå runt i höga dyra klackar och jag vill ha en stor garderob med massa snygga kläder. Jag vill köpa mängder av coola accessoarer för att jag ska använda dem, inte för att de ska ligga i en låda någonstans. Jag vill flytta till New York och pröva att leva det livet. Och för att detta ska vara möjligt så kommer vi till det stora problemet i denna dröm: Jag behöver mera pengar om det ska kunna gå i uppfyllelse.

Just denna bilden är från min favoritscen i filmen. Carrie läser upp en kärleksdikt skriven av Ludwig Van Beethoven och frågar sedan Mr. Big varför han aldrig skrivit ett kärleksbrev till henne. Han svarar då att på den tiden var grabbarna tvungna att skivcka kärleksbrev för att de befann sig så långt ifrån sin käraste, det kunde vara krig eller tusentals mil som skiljde dem åt. Han kände inte något behov av det eftersom han hade henne precis vid sig. Mycket smart och fint sagt. Och det är inte ens klyschigt.

Jag har precis avslutat mitt vad som borde kallas för utvecklingssamtal tillsammans med min au pairpappa M. Inga större överraskningar kom upp utan vi satt mest och diskuterade hur situationen ser ut i dagsläget och hur det eventuellt kommer att se ut fram till Jul. Självklart stannar jag här fram till sommaren och kanske till och med sommaren ut, vem vet, det är flera inspelande faktorer på den punkten. Barnen får sommarlov först den 8:e juli så oavsätt så blir jag kvar rätt så länge. Semestern i Belgien börjar nämligen inte fören i augusti...

Och vem vet vad jag gör efter det? Plugga? Skaffa ett annat jobb hemma i Göteborg? Flytta till Paris? Eller rent av stanna kvar här ett år till?

Igår hade jag en fin diskussion med Jens angående mina träningsvanor och att jag är sjuk med (för) jämna mellanrum.

n: duu
n: hear me out now
J: go ahead
n: när jag är frisk och tar tag i att träna ordentligt så blir jag sjuk. då slutar jag träna så att jag kan bli frisk. när jag ÄR frisk så tränar jag igen och klara några få gånger, sen blir jag sjuk IGEN! det är en ond cirkel.
J: men det är som kondition.
n: funderar på att inte sluta träna utan istället gå upp och ned i trappan 5 gånger (det blir 350 trappsteg)
J: ju mer du tränar, desto längre tar det innan du blir sjuk
J: bara att det är sjukt jobbigt att träna på de viset
n: absolut. men det får man kanske göra ändå?
n: jag måste ju inte gå till friskis där jag halvt dör på kuppen när jag ger allt och är frisk
J: eller så tränar du när du är sjuk
n: mmm härlig meningsbyggnad
n: det var ju det jag skrev?
J: jag förstod inte ens vad du sa
n: summan: att även om jag blir sjuk (ej feber dock) så borde jag fortsätta träna lite grand.
J: ja precis
J: lite och lätt
n: bra, då var vi överrens
n: se till att jag gör det nu är du snäll ;)
J: sska försöka
n: så du har gymmat idag, det har inte jag. då blir det styrka ikväll innan middagen
n: hur tränade du förra veckna?
J: hur jag tränade? jag vet inte ritkigt
n: nej asså, hiur många gånger
J: 4 tror jag
n: ok
n: mitt mål blir 4 denna veckan då
n: eller nej, tre.

Igår blev det väldigt tydligt för mig på vilket sätt jag är uppvuxen och det är utan tvivel UTANFÖR kyrkan. Oh what a shocker tänker du nu och det är väl lite så det är. Så när jag satt i kyrkan igår och lyssnade på prästens betraktelse (känn friheten att rätta mig om jag använder fel termer) var det flera gånger som jag fnissade till för att det är så annorlunda för mig. Nu är inte min au pairfamilj superkristna de heller utan det var just för att barnen uppträdde som vi allihopa var där.

Jag insåg under den dryga timman att det är så sjukt mycket jag inte kan om julen ur den kristna synvinkeln. Men var skulle jag ha fått den synvinkeln ifrån? Vem skulle ha visat mig? Tanken var ju att det var min "Gudmors" jobb men hur det där slutade vet vi ju allihopa och jag är helt och hållet likgiltig inför det faktum att jag står utanför allt vad religion och uppenbarelser heter.

Prästen berättade att vi i går tände åsnans ljus, nästa ljus är profetens, sen Johannes (Jesus kusin) och sedan Marias ljus. Och för att förtydliga nu så var jag mycket bättre på att sammanfatta det hela och berätta snabbt och smidigt än vad prästen var. Detta, att ljusen "tillhörde" någon hade jag INGEN aning om. Och även det faktum att Maria bara var 15-ish när hon fick Jesus. Jag menar - det är ju sjukt!! Prillen pratade vidare om väntan fram och tillbaka där barnen väntade på att få julklappar, snö och jullov och drog paralleller till hur maria gick och väntade på och längade efter detta barnet som snart skulle födas. Och kanke var hon även rädd inför stunden som snart skulle komma för hon var ju ensam och ung och visste inte hur det skulle vara att föda barn. När prästen säger det hör man hur ett av barnen i kören säger: "Jag trodde mest att det var papporna som var rädda för att få barn." och så skrattade hela församlingen.

Jag känner inte att jag missat så mycket under mina 19 år utan gudstjänster och "förberedelserna inför kyrkans nya år och nu i advent väntar vi tillsammans och lägg gärna pengar i korgen". Inte för att det ordagrant var vad prästen sa, men det var ungefär den sensmoralen jag kände i luften.

För att sammanfatta min (vid medvetande) första adventsgudstjänst så känner jag lite för att citera Hammar:
"Att det skulle vara Gud som var far till barnet - eftersom att det uppenbarligen inte var Josefs - känns som den sjukaste otrohetshistorien som någon någonsin har gått på."

Dessa bilder har min bror tagit ståendes i vår matsal med utsikt över trädgården och Oxhagsgatan. Det skiljer två timmar och nio minuter på dessa bilder. Det går ju inte annat än att skratta.

Jag vill skriva något intelligent. Jag vill skriva någonting som är så intressant att jag får er läsare att tänkta till lite och kanske till och med bli tvugna att läsa inlägget en gång till för att verkligen förstå vad jag menar. Jag vill att ni ska läsa det två gånger för att ni först inte har en aning om vad det är jag maler på om, men i slutet så fattar ni det kanske och då måste ni läsa det en gång till för att förstå.

Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag gillar att skriva på datorn för att då går det snabbt och smidigt och det är väldigt enkelt att rätta till misstag. Jag tycker att det är väldigt skönt att skriva för hand. När jag ser min egen handstil som har pusslat ihop bokstäver och ord till ett personligt brev kan jag bli varm inombords för att det är just det: personligt. Jag gillar att titta på ett dokument som är fyllt med ord. Ord med mening och betydelse och gärna med en bakomliggande betydelse så att personen som läser faktiskt måste kunna skymta det som ligger där mellan raderna. Alltså måste det inte vara så att alla förstår vad det står eller varför jag har skrivit ner allt nonsens. Jag gillar att titta på ett dokument och veta att på den där vita bakgrunden har jag precis slängt ut en massa tankar som jag har fått ord på. Det kan vara något som tynger mig eller en hemlighet som inte alla kan förstå. Ofta är det bara jag själv och någon enstaka nära vän som skulle inse vad det stod i dokumentet egentligen.

När jag var nio år så hade jag ritat en teckning med ett ett stort träd. Det var bara ett träd och jag kommer ihåg att jag ritat med pappret på högkant och trädet var precis i mitten på pappret. När jag skulle fortsätta att rita himlen och gräset ändrade jag mig och tog istället upp en mörkt rosa tuschpenna och började skriva uppe i väntra hörnet... Jag gillar när det är mycket text på ett papper för det tycker jag är snyggt. Jag gillar när det är mycket text... Och så skrev jag det över hela pappret, rakt över trädet. Och jag tyckte det var skitsnyggt.

Då när jag var nio år var första gången jag skrev en massa nonsens på ett papper som inte var hemligt men det var heller inte meningen att någon annan skulle läsa det. Det var ordbajs. Och sedan dess har jag blivit grym på att ordbajsa. Framförallt i skolan. Om man då - tyvärr - har en lärare som säger "Kvantitet över kvalitet, det ska vara fyra A4. Är det inte det så kan ni strunta i att lämna in provet." så är det inte konstigt att man lär sig att ordbajsa. Och det var inte fören jag började trean på gymnasiet och fick den bästa läraren som jag någonsin haft, som jag lärde mig att det handlar om vad man skriver och hur man skriver, inte hur mycket man skriver.

Med detta i åtanke borde det inte vara så konstigt att jag har hittat massa gamla dokument på min dator. Gamla dagböcker, mailkonversationer och sms som jag har sparat för att just vid det tillfället - när jag var mitt uppe i händelsernas centrum - betydde de så otroligt mycket för mig. Oftast sparade jag det för att komma ihåg eftersom att mitt minne inte direkt är vad jag skryter med på CV: t, men flera gånger skrev jag ner saker för att visa för någon annan. Att ha någon annans synpunkt på situationen. Jag spenderade över en timma häromdagen med att läsa upp ett sådant långt brev för en nära vän och det var både roligt och spännande, men även jobbigt att komma ihåg vad jag hade upplevt och återuppleva de känslor som jag för längesedan hade glömt.

Trots det så ångrar jag ingenting. Alla de val som jag har gjort under de senaste fyra åren har format mig till den person jag är idag och det är jag mycket glad och tacksam över. Och att få sitta här i mitt sovrum på fjärde våningen, 61 trappsteg från ytterdörren, och kunna skriva detta och bara känna hur jag precis nu har ordbajsat ut en text på 794 ord är ganska underhållande. Att sedan veta att det är ungefär 50 personer av mina nära och kära som kommer att läsa detta och inte fatta ett skit utav de mellanliggande raderna gör mig bara så full i skratt. För då har jag stulit ungefär fyra minuter av ditt liv. Lämna namn, telefonnummer, stad och land så ska vi se om jag kan betala tillbaka dem till dig. ++