Solglasögon, kärlek och champange.
Jag har så mycket att berätta för er nu. Så himla mycket jag vill ha sagt, så mycket jag vill visa att jag garanterat kommer att glömma av något och dessutom tappa många läsare på vägen. Så mycket 
har jag att berätta! Men vi gör väl ett försök helt enkelt så kan ni få en liten klapp på huvudet om ni orkar igenom allt.
Som ni alla troligtvis har förstått/märkt/upplevt själva så har Jens nu (äntligen!) kommit hem till Sverige. Han var här hos mig i tio dagar innan vi flög mellan/runt/över askmoln och landade som planerat på Landvetter flygplats där B hämtade oss.
Det var fantastiskt fint att få vara hemma i Göteborg igen. Det är självklart lika fint varje gång oavsätt årstid och väder för det är Göteborg. Men den känslan att få känna sig så efterlängtad och uppskattad är en helt fantastisk egoboost. Denna gången kunde jag hela tiden höra en tanke om att "detta är sista gången" någonstans i mitt undermedvetna (insåg det först när jag faktikst kom tillbaka till Belgien), att nästa gång jag är i Göteborg så har jag flyttat hem igen. Yaay! vet jag nu vilka det är som skriker och jag antar att jag är en av dem. Men hur kommer det sig då att jag samtidigt sitter här på mitt rum, med min dator, vid mitt skrivbord, i min stan och är så himla nöjd med livet, platsen, musiken och är lycklig rakt genom? Vemodigt. Melankoliskt? Nej. Sorgsen, kanske. Men att samtidigt vara lycklig...
- Surrealistiskt! Helt klart veckans ord, det har använts flitigt av många för det är mycket som känns och har känts surrealistiskt den senaste tiden. Att få träffa gamla vänner, se små barn ta studenten och flyga hem för en sista Brysselvända.
Det var inte alla som var helt införstådda på detta utan trodde att jag var hemma för gott. Förlåt, BS!
När jag nu satt och tittade igenom de 468 bilderna som jag tog (med viss hjälp av A) under P's student hittade jag några väldigt fina bilder, många fina bilder och på tog för många dåliga bilder. Oavsätt kvalitet, skärpa och slutartid var det genomgående temat på varenda bild kärlek.
Klyschig som aldrig förr tänker jag nu gå och lägga mig.
Tack för din tid!
har jag att berätta! Men vi gör väl ett försök helt enkelt så kan ni få en liten klapp på huvudet om ni orkar igenom allt. Som ni alla troligtvis har förstått/märkt/upplevt själva så har Jens nu (äntligen!) kommit hem till Sverige. Han var här hos mig i tio dagar innan vi flög mellan/runt/över askmoln och landade som planerat på Landvetter flygplats där B hämtade oss.
Det var fantastiskt fint att få vara hemma i Göteborg igen. Det är självklart lika fint varje gång oavsätt årstid och väder för det är Göteborg. Men den känslan att få känna sig så efterlängtad och uppskattad är en helt fantastisk egoboost. Denna gången kunde jag hela tiden höra en tanke om att "detta är sista gången" någonstans i mitt undermedvetna (insåg det först när jag faktikst kom tillbaka till Belgien), att nästa gång jag är i Göteborg så har jag flyttat hem igen. Yaay! vet jag nu vilka det är som skriker och jag antar att jag är en av dem. Men hur kommer det sig då att jag samtidigt sitter här på mitt rum, med min dator, vid mitt skrivbord, i min stan och är så himla nöjd med livet, platsen, musiken och är lycklig rakt genom? Vemodigt. Melankoliskt? Nej. Sorgsen, kanske. Men att samtidigt vara lycklig...
- Surrealistiskt! Helt klart veckans ord, det har använts flitigt av många för det är mycket som känns och har känts surrealistiskt den senaste tiden. Att få träffa gamla vänner, se små barn ta studenten och flyga hem för en sista Brysselvända.
Det var inte alla som var helt införstådda på detta utan trodde att jag var hemma för gott. Förlåt, BS!
När jag nu satt och tittade igenom de 468 bilderna som jag tog (med viss hjälp av A) under P's student hittade jag några väldigt fina bilder, många fina bilder och på tog för många dåliga bilder. Oavsätt kvalitet, skärpa och slutartid var det genomgående temat på varenda bild kärlek.
Klyschig som aldrig förr tänker jag nu gå och lägga mig.
Tack för din tid!