neao

För två år sedan var jag nybliven artonåring. Många dörrar öppnades men på det stora hela fortsatte livet att rulla på som vanligt. Jag gick fortfarande i skolan, höll fortfarande på med gymnastiken och var fortfarande tillsammans med Pojkvännen. 

För exakt ett år sedan hade nästan allting förändrats. Jag hade precis spenderat min första natt i Bryssel och livet kändes bra jävla surrealistiskt. "Jag kanske stannar här ett tag", en rad ur en av Lasses bättre låtar, gick på repeat i huvudet och jag var galet lycklig! Jag läste franska på heltid, jag gick promenader i Parc de Wolouwe och jag var fortfarande tillsammans med Pojkvännen. 

När jag vaknade i morse låg jag inte längre ensam, min minsta bror hade gått i sömnen och krypt ner i sängen bredvid mig för att han, enligt honom själv frös. Enligt mig var han varm som en kamin. 

Antalet timmar senare när jag suttit och funderat över gårdagens kvällsutbildning kände jag samma pirr i magen som jag hade för ett år sedan. Känslan av spänning, förväntan och en gnutta nervositet. 

I nuläget åker jag buss för sakens skull och om jag inte går av snart hamnar jag på Hisingen (som alltid i denna underbara stad). Att säga att "Det löser sig!" är väl lite klyschigt men när jag blickar tillbaka på de senaste 730 dagarna så kan jag ju inte säga annat än att det faktiskt är så. Allting löser sig! Vad gör jag nu? Vad skola heter är det endast miniutbildningar inom hudvård och kosmetik för tillfället. Jag funderar på arkitektur, vad tror ni om det? Träningvis står det still, men jag vill! Och jag är fortfarande tillsammans med Pojkvännen.

Inget är omöjligt, dags att börja lita på sig själv!