Relativt roligt.
Nu har jag ju varit väldigt duktig på att blogga den senaste veckan och det av en enkel anledning: Jag bor på ett ställe igen. När man precis kommit ut ur ett förhållande har man plötsligt helt OTROLIGT mycket tid, jag vet liksom inte vad jag ska göra med den. Det jag menar är inte att det på något sätt var jobbigt att dela sin lediga tid med någon annan, men det var ändå mycket som skulle in i schemat. För det tar ändå ca 35 minuter att ta sig från min dörr till hans och min skola ligger, som tur är, mittemellan. Och det var jobb, plugg, åtaganden hemma och annat. Saker som tar tid, saker som fick mig att planera och prioritera. Och tyvärr blev det inte alltid i rätt ordning, men det är ju lätt att vara efterklok. Nu kan jag komma på mig själv med att "inte ha något att göra" medan jag för en månad sedan alltid hade något annat att följa upp med.
I söndags kväll överraskade jag mig själv med att i någon timma (läs: typ tre?!) ha suttit och läst igenom min blogg och fastnade för min period i Bryssel. Det var alltså efter studenten när man var high on life och trodde att man var vuxen bara för att man inte hade skolplikt längre. När jag bodde i Bryssel upplevde jag en period i mitt när jag hade mest tid av alla i hela världen. No joke. Jag hade tid till att göra ett blogginlägg om mina frisyrer genom åren med start 2006. Det är tamejfan sju år sedan nu! Ärligt talat? Att jag satt och letade genom hela min hårddisk för att hitta alla stunder då jag "bytte stil".
Egentligen så gjorde jag helt sjukt mycket i Belgien: Jag passade barn, läste franska, tittade på filmer, träffade folk, skapade nya vänskaper, drack öl, gick vilse i Parc de Woluwe (det kräver talang för det är fan ingen stor park!), åt belgisk choklad, tog emot besök från Sverige, tecknade, designade kläder, fotograferade allt och alltid, tittade på le manneken pis (den kissande pojken) och alla hans olika utstyrslar, lyssnade på Harry Potter-böckerna på min iPod (skönt att veta att något finns kvar idag). Och trots allt det så hade jag fortfarande cirka 15 timmar över till "ingenting" varje dag. Och jag hade högläsning för M och F på både eftermiddagar och innan sovdags, det var jag som introducerade Harry Potter för dem. Det kommer ingen någonsin att kunna ta ifrån mig.
Summa summarum: Det var sällan något som var jobbigt när jag bodde i Bryssel så jag mådde riktigt bra. Självklart kunde jag sakna min familj och den dåvarande pojkvännen som var i Australien, men idag när jag tänker tillbaka så känns det som att allting var enklare då. Och trots den känslan och de tankarna så vill jag inte tillbaka. Jag vill framåt och ta med mig mina erfarenheter från Brysseltiden. Jag vet att den tiden gjorde mig mer självständig, men samtidigt hoppas jag hitta ett nytt ställe där jag kan känna mig lite naiv igen. Att igen kunna känna den spänningen och lyckan jag hade efter en vecka i Bryssel när jag spelade Winnerbäcks Åt Samma Håll på hög volym för att kunna sjunga "Jag kanske stannar här ett tag, vi kanske hittar nått att bygga upp en vacker dag". Eller är det för sent? Blir det regression ifall jag vill kunna sitta i några timmar och pilla på min gitarr utan minsta lilla tanke på vad jag ska göra sen? Titta på SYTYCD och inbilla mig själv att om jag bara börjar ta lektioner igen så kommer jag tamejfan också kunna göra så som de gör. Pff, splitthopp med pirruett och landa på händer är la ingen big deal?
Egentligen så gjorde jag helt sjukt mycket i Belgien: Jag passade barn, läste franska, tittade på filmer, träffade folk, skapade nya vänskaper, drack öl, gick vilse i Parc de Woluwe (det kräver talang för det är fan ingen stor park!), åt belgisk choklad, tog emot besök från Sverige, tecknade, designade kläder, fotograferade allt och alltid, tittade på le manneken pis (den kissande pojken) och alla hans olika utstyrslar, lyssnade på Harry Potter-böckerna på min iPod (skönt att veta att något finns kvar idag). Och trots allt det så hade jag fortfarande cirka 15 timmar över till "ingenting" varje dag. Och jag hade högläsning för M och F på både eftermiddagar och innan sovdags, det var jag som introducerade Harry Potter för dem. Det kommer ingen någonsin att kunna ta ifrån mig.
Summa summarum: Det var sällan något som var jobbigt när jag bodde i Bryssel så jag mådde riktigt bra. Självklart kunde jag sakna min familj och den dåvarande pojkvännen som var i Australien, men idag när jag tänker tillbaka så känns det som att allting var enklare då. Och trots den känslan och de tankarna så vill jag inte tillbaka. Jag vill framåt och ta med mig mina erfarenheter från Brysseltiden. Jag vet att den tiden gjorde mig mer självständig, men samtidigt hoppas jag hitta ett nytt ställe där jag kan känna mig lite naiv igen. Att igen kunna känna den spänningen och lyckan jag hade efter en vecka i Bryssel när jag spelade Winnerbäcks Åt Samma Håll på hög volym för att kunna sjunga "Jag kanske stannar här ett tag, vi kanske hittar nått att bygga upp en vacker dag". Eller är det för sent? Blir det regression ifall jag vill kunna sitta i några timmar och pilla på min gitarr utan minsta lilla tanke på vad jag ska göra sen? Titta på SYTYCD och inbilla mig själv att om jag bara börjar ta lektioner igen så kommer jag tamejfan också kunna göra så som de gör. Pff, splitthopp med pirruett och landa på händer är la ingen big deal?
Det känns som att det blev för många frågetecken i min summering. Det komiska med det här inlägget är att jag inte hade tänkt skriva mer än: "Kolla vad sjukt ofta jag bytt frisyr och hur jag sett ut sedan 2006 till 2010." och slänga in den länken till er.