En gåva till en av de viktigaste.
Offerkoftan på.
Jo jag fyllde ju år nyligen...
När jag kom hem fick jag ett osignerat kuvert ifrån min yngsta bror J, som sa att han hade hittat det på en byrå och antog att det var till mig - han borde helt seriöst bli skådespelare.
I grattiskortet låg ett kvitto till en säkerhetsbox på Centralstationen i Göteborg. "ADVENTURE TIME!" Jag blev helt till mig och gjorde mig iordning när "Men? Vad ska jag ha på mig?", jag hade ju ingen aning om vad som skulle hända efteråt. Det är väl kanske inte så dramatiskt tänker du, men med tanke på att jag har varit delaktig i en Slender-överraskning sist en i gänget fyllde år så blev jag smått nervös.
Ett svart kuvert i A4-format innehöll bland annat Ansem's reports. Mer än så får ni inte veta.
Ringde upp Pojkvännen för att berätta att jag var mållös. Och - Ja. Mållös.
Frågade ifall han var upptagen eller om jag kunde komma hem till honom: "Jo det får du gärna göra, det finns lite godis här så om du kan skulle det vara underbart om du kunde köpa med dig Troca."
Inte besviken, utan snarare fundersam började jag ta mig hem till A genom regnet och när han öppnade dörren hade han skjorta, fluga och förkläde på sig. Redan där var jag nöjd, men det var inte allt!
Så ska min bok heta.
Nu ska jag sätta mig och sy mig en klänning som jag ska använda i morgon på Awards Night. Jag lovar självklart att hålla er uppdaterade under tiden.
Härlig musik på högsta volym ska jag njuta så fruktansvärt mycket av Den sista kaffekoppen. Där har ni för övrigt titeln till min deckare (om jag någonsin skriver någon).
Målet är ingenting, vägen är allt.
Fyra månader har jag jobbat, längtat och - det ska inte förnekas - haft litet ångest till och från, det har varit spännande att inte veta vilka som ska med mig på denna resan. Att varje dag få nya överraskningar (positiva som negativa). Fyra månader av slit som på söndag har sitt slut och OAVSETT resultatet är jag så sjukt nöjd med min prestation och med mina tjejers jobb.
Jag kommer att bli Sales Director. Om det händer nästa vecka, nästa seminarieår eller nästa decennium vet jag inte och det spelar ingen roll för mitt mål är satt och resan dit kommer (och har varit) så fruktansvärt bra.
När jag kom hem ifrån restaurangen idag hälsade jag på Simon och nästan det första han säger är något i stil med "Hur många samtal har du ring idag? Lyft luren, LYFT LUREN, L Y F T L U R E N !". Och detta var något som fick mig att prestera! Flera timmars jobb och nu på kvällen skulle jag belöna mig med en kopp te när Joel stoppar mig innan jag hinner hälla upp: "Nej Linnea, du ska dricka ut din 'Happy Cup' för det har du förtjänat idag!". Kärlek! Att jag har familjen med mig till 100% känns så fruktansvärt bra och att de vet att detta är mitt jobb och min framtid. Jag är sjukt lyckligt lottad.
Det är spännande hur livet vänder och vad som händer.
På ett sätt så känns det väldigt bra att jag inte har bloggat sedan början på juni av den enkla anledningen att jag helt enkelt har lyckats att prioritera viktigare saker. En veckas slit av blod, svett och tårar har jag att se fram emot och sedan är det över. Ännu är jag inte säker på resultatet utan det handlar i nuläget bara om att jag måste tro på mig själv. Tro på mig och tro på mitt fantastiska team!
Sommaren har tydligen redan kommit och gått men det är inget att gråta över för vill man ha sol är det bara (eh?) att åka utomlands! Jag har börjat att måla upp härliga scenarion i mitt huvud om hur den närmsta tiden kommer att se ut och jag gillar det starkt. Väldigt, väldigt mycket gillar jag hur jag ser på framtiden trots ovisheten den närmaste veckan.
Jag mår bra som det är och trotts det så är jag ovanligt exalterad över hur livet kommer att ändras inom de närmsta månaderna - jag är ju faktiskt en ganska så inrutad traditionalist. Och med tanke på det är jag stolt över mig själv då jag tyckte att vi faktiskt kunde hoppa att dansa kring granen.. eh, jag menar midsommarstången.
Midsommar i sig var för övrigt en väldigt trevlig sådan och de fyra senaste åren har den varit helt annorlunda varje år, vilket har haft sina upp och ned-gångar men jag känner fullt ut att årets firande gärna får upprepa sig själv nästa år igen.
I början snubblade jag lite, men nu har jag fallit för dig.
Mitt i all jobbrelaterad panik sa han så. Jo, på riktigt.
Finaste har fyllt 2 år.
Ingen kan kramas så som hon kan! Det är helt sjukt vad tiden springer iväg, och tro det eller ej men det gör Clara också. Gladare tvååring får man leta efter, med feber underhöll hon sina gäster idag och ställde mer än gärna upp på kort. "Enea osso!"
Ingenting kan stoppa mig, jag är snart där.
Jag kan ju måla naglarna också.
Långfredag betydde förr i tiden att man skulle ta det galet lugnt va? Enligt min familj är det så i alla fall. Eller ja, till viss del. Halva familjen har idag tag/gjort sig förtjänta av tupplurer. Jag har tvättat, städat, jobbat och dansat runt på mitt rum de senaste timmarna och nu borde jag plocka fram telefonen och ringa samtal men jag har hittat en grym spellista (mitt iTunesbibliotek...) och kan inte slita mig från datorn.
Nej men ärligt talat så har jag fått en hel del viktiga saker gjorde idag och när regnet började dugga mot rutan kändes det litet som ett "det är okej, Linnea, ta en kaffe och slappna av litet". Så, nu slappnar jag av lite.
Mest av allt vill jag veta ifall du läser.
Jag vill att det ska bli sommar så man kan få gå runt halvnaken igen och visa upp sin bränna, sina muskler och blonda hår. Jag vill att han ska gå bredvid mig, minst lika snygg och hålla mig i handen för att han inte vill vara någon annan stans än vid min sida.