neao

Impulsiv. Ytterligare ett ord som jag kan skriva upp på listan över ord som beskriver mig. Impulsiv. Och hur har jag kommit fram till den här slutsatsen? Empiriska undersökningar, you've gotta love 'em. Vissa kanske skulle kalla mig oförsiktig och kanske tanklös medan jag själv kallar det för impulsiv och en gnutta "vi lever bara en gång"-inställning. DET, är något helt nytt för mig och jag gillar det skarpt!

Kort och koncist, inga kryptiska meningar eller dolda budskap. Bara ren och skär information. Eller reflektion kanske?

 

Här håller jag på och predikar om att man borde berätta rakt ut vad man känner och tycker och så skriver jag själv ett kryptiskt blogginlägg bara minuter efteråt. Skärpning!

Fast nog är det ju så att man kanske inte VILL att alla ska veta vem man suktar efter men man vill gärna berätta att det finns någon som tar upp lite för mycket tankekraft... Någon som man vill berätta för, fast kanske inte än? 

Klartext var det ja, fasen vad svårt det ska vara!

Vi skiter i detta nu så tar vi upp reflektionerna ikväll efter utbildningen. Mot Mölndal!

Jag har idag tagit ett kliv utanför min safty zone och ställt en läskig fråga. Och det gick så jäkla bra! Nu i efterhand försöker jag att inte överanalysera för mycket (det är något jag är oerhört bra på nämligen), utan bara se på det som ett stort lyckande idag. 

För det är precis som Sanna säger: "Gör det här nu, så får du kräkas sedan." Sätt på dig en mask och låtsas att du kan allt och inte är det minsta lilla nervös för då blir resultatet mycket bättre. Om det är så att du har ett mål (jobb, utbildning, personlig utveckling, VAD SOM HELST) så sätt upp det målet tydligt. Väldigt tydligt. Och berättta gärna för någon annan för då är det på riktigt. 

Så, då har alla satt ett mål för nästa vecka? Bra. Hur gärna vill du uppnå det här målet? Det är din egen vilja som kommer att ta dig dit. Din vilja och din tro på dig själv. Jag har mitt mål glasklart - och det är ett stort barriärbrytande mål - som, när jag tänker för mycket på det, ger mig en klump i magen och litet andnöd. Pjuh. 

Alltså behöver vi ta djupa andetag, bita ihop och då och då kliva utanför vår säkerhetscirkel och våga pusha oss själva litet mera. Och efter det så kräks vi. Är alla med på det? Bra, då kör vi!

Jag säger som F, och väljer att kalla mitt oregelbunda bloggande är på grund av konstpauser. Det finns absolut möjligheter för mig att blogga ordentligt, men jag har verkligen kommit in i mitt twittrande och det är därför mina blogginlägg har konsta, korta meningar och kan vara galet osammanhängande ibland. Eller ofta. 

Den 1:a mars är dagen D. Då ska jag gi in i DIQ och jag vill verkligen att detta ska gå väl! Och det handlar helt och hållet om inställning och målsättning. Intesitet och beslutsamhet. Hålla modet uppe och våga be om hjälp. Det är lättare än du tror.

Tre nya konsulter i februari, det är det som gäller nu. Tre stycken kvinnor eller män som vill börja jobba med det jag gör. I Göteborgs storstadsområde bor det 937 015 personer och nog för att inte alla av dem är myndiga så känns det som att tre av dem borde vara intresserade av att jobba med mig. JA. Bra, då kör vi på det. Så, vilka är ni?

Jag är väldigt glad att Blogg.se skaffat sig en app men det finns en hel del brister i den.

Idag tänkte jag lägga ut ett riktigt härligt och inte minst inspirerande blogginlägg med fina bilder som skulle ge både mig och er en mantal spark i rumpan. Det fanns dock ett problem med denna teori.

När jag startat upp Svempa - min dator heter så - stod han och tuggade en cirka fem minuter medan han letade efter mitt mobila modem. Hokus pokus och hux flux så blev skärmen blå och Svempa vägrade att starta på ytterligare fem minuter. Va fan? Jag var otrolig rädd att slutet hade kommit, att Svempa efter fem års trogen tjänst hade lagt av och att alla mina dokument var för alltid borta. 

Fast så var det inte. Thank God! Och jag ska snart ta tag i bloggen igen, men det känns inte som att det händer något av intresse för tillfället. 

För två år sedan var jag nybliven artonåring. Många dörrar öppnades men på det stora hela fortsatte livet att rulla på som vanligt. Jag gick fortfarande i skolan, höll fortfarande på med gymnastiken och var fortfarande tillsammans med Pojkvännen. 

För exakt ett år sedan hade nästan allting förändrats. Jag hade precis spenderat min första natt i Bryssel och livet kändes bra jävla surrealistiskt. "Jag kanske stannar här ett tag", en rad ur en av Lasses bättre låtar, gick på repeat i huvudet och jag var galet lycklig! Jag läste franska på heltid, jag gick promenader i Parc de Wolouwe och jag var fortfarande tillsammans med Pojkvännen. 

När jag vaknade i morse låg jag inte längre ensam, min minsta bror hade gått i sömnen och krypt ner i sängen bredvid mig för att han, enligt honom själv frös. Enligt mig var han varm som en kamin. 

Antalet timmar senare när jag suttit och funderat över gårdagens kvällsutbildning kände jag samma pirr i magen som jag hade för ett år sedan. Känslan av spänning, förväntan och en gnutta nervositet. 

I nuläget åker jag buss för sakens skull och om jag inte går av snart hamnar jag på Hisingen (som alltid i denna underbara stad). Att säga att "Det löser sig!" är väl lite klyschigt men när jag blickar tillbaka på de senaste 730 dagarna så kan jag ju inte säga annat än att det faktiskt är så. Allting löser sig! Vad gör jag nu? Vad skola heter är det endast miniutbildningar inom hudvård och kosmetik för tillfället. Jag funderar på arkitektur, vad tror ni om det? Träningvis står det still, men jag vill! Och jag är fortfarande tillsammans med Pojkvännen.

Inget är omöjligt, dags att börja lita på sig själv!

Kan det vara så att biljettkontrollanter - eventuellt även parkeringsvakter - är de mest hatade personerna i Göteborg? Missförstå mig rätt, jag vet att de behövs for the grater good och jag påstår alltså inte att alla borde bryta benet eller i alla fall en tå. Men igår var jag inte deras största fan. 

När jag en gång i tiden tränade gymnastik vid vagnhallen Majorna hade jag en kväll glömt busskortet hemma. När jag, trött efter tre timmars träning, satt på vagnen vid halv tio på kvällen kom det på kontrollanter på Mariaplan. Det jag inte visste då var att om jag bara sagt att jag hade ett utökat skolkort liggandes hemma så hade jag inte behövt betala de 800 kronorna (som det var på den tiden), jobbigt, men det blev bara till att betala. Har jag då en innestående, oförtjänad, välbetald böter hos Västtrafik redan?

Så när jag igår gick på ettans spårvagn på Marklandsgatan och insåg att mitt månadskort ramlat ut (på golvet hemma när jag bytte väska) tänkte jag automatiskt att eftersom jag betalat för hela månaden behöver jag inte skicka en smsbiljett. Och mer än så, hur stor är risken att det kommer på kontrollanter? Jag gjorde ett aktivt val att inte skicka en smsbiljett då jag var säker på att man kan visa upp sitt månadskort i efterhand. Dumt.

När vagnen rullar in på Järntorget och dörrarna öppnas...

"Biljetten tack."

Men nej, tydligen räcker det ute att man köpt ett månadskort för 335 kronor eftersom jag kanske delar det med sex andra kompisar. Det är ju synd att man är så jävla naiv att man inte tänkte på det. Klart att jag som alltid har betalat för mig efter det att jag fick min första böter när jag typ 13 ska missa kortet en enstaka gång och lyckas träffa på en skoningslös biljettkontrollant från västtrafik.

Idag var jag och överklagade och ska skriva ihop en redogörelse för vad som hände - jag hade ju inte ens legitimation på mig, då kan de omöjligt ge mig böter? - och gärna bifoga mina flygbiljetter mellan Sverige - Beligen för att bevisa att jag bott utomlands ett år för att på så sätt ha missat detta (att månadskort suger). Fungerar denna som sammanfattning eller borde jag fila lite på den? Byta ton kanske?

Böterna ligger på 1200 kronor och månadskortet på drygt 300 när man är under 20 år. Enkel matematik visar att om du ska köpa månadskort i ett år behöver du lägga drygt 4000 kronor på det. För samma pengar kan du åka fast i biljettkontroll 3,35 gånger. Hur värt är inte det på en skala?

Är det nu jag ska skriva det obligatoriska "dags-att-flytta-och-så-här-känns-det"-inlägget nu? För er som väntar er något vettigt från mig i nuläget kan sluta läsa för 34 ord sedan. Räknade du? Därför att det finns inte den minsta möjlighet för mig att klämma fram några ord som förklarar hur jag mår och vad jag känner. 

Eh... 

Alltså, om jag skull--- fan. 

Så här är det. Jag ska hem (duuh) och det kommer bli fantastiskt underbart att få vandra omkring på gatorna i Göteborg utan minsta tanke på projektarbeten eller gymnastikträningar, för det är så staden alltid varit för mig. Självklart besök på café och mysa med vänner på klibbiga uteställen. Det jag inte gjort i Göteborg är det jag ska göra nu: Jobba, utan att ha skolan på dagarna. Oj, vad flumigt detta blev? Hur som helst känns det - eller känns inte alls än - underligt att jag ska lämna Bryssel och framför allt barnen. Mina barn. Som jag har uppfostrat, bråkat och haft det underbart med i nästan 10 månader (ups, jag ljög för tanten på kommunen.) och nu ska någon annan ta över? Heltokigt. 

Nu stänger jag av datorn och jag vet inte när vi ses nästa gång för det kommer bli total kaos i hjärta och sinne när jag är tillbaka på moderskeppet. 

Stor, regnig kram från ett Bryssel som beter sig som det gjorde när jag kom hit. Nej, nej, det blev inte alls ett inlägg med mina tankar och känslor. Pucko.

Detta känns superkonstigt. Jag har inte ens ett dygn kvar i Bryssel och jag är mitt uppe i jobb som vanigt. Har jag packat klart? Nej. Har jag städat ur mitt kylskåp? Nej. Har jag lyckats skriva ut mig från kommunen? Ja. Gjorde jag det på flrsta försöket? Ja! Lyckades jag göra det utan problem och på franska med bra flyt? JAA!

Trotts min blandade framgång idag inser jag att jag befinner mig i någon slags förnekelse, för det kan väl inte vara så att jag flyttar härifrån på riktigt i morgon? Alltså, så mycket på riktigt som det bara kan bli. Mitt rum kommer få en ny inneboende, jag åker hem till underbara Göteborg och Bryssel kommer stå kvar med sina ineffektiva kassasystem och regnmoln. Men det har ju varit mina timmar i kassakö och mitt blängande på regnmoln!

Jag vet, det finns regnmoln i Göteborg också... Bloggen känns en aning halvdan just nu men det är för att jag helt enkelt gör det mesta av tiden som är kvar och att jag inte har så satans mycket att blogga om, tyyvärr.

När jag packat klart sa jag sätta mig och göra ett kollage med bilder på vänner och händelser från året som gått,

När jag som bäst satt och tänkte på vilka det är som läser min blogg insåg jag att det är "för många" för att endast vara min familj och vänner. Så jag gick in på Google Analytics för att se hur det såg ut.

Jag har besökare lite spritt över hela världen vilket är sjukt roligt, framför allt när man ser att det inte är en slump utan att folk återvänder. 

Självklart har jag flest läsare i Sverige med tyngdpunkten i Göteborg och på bilden till vänster ser ni var ni är någonstans. Åh vilken fin formulering. Jag menar så klart att ni kan se eran egen stad där (om det inte är första gången du och din stad har hittat hit). Poängen är i alla fall att jag har rätt i det faktum att folk återvänder och det är inte bara kompisar. För jag har inte så många kompisar. Hö hö. 

Sen kan man ju även konstatera att södra halvan av Sverige is the place to be. Och med södra halvan räknar jag bort Gävle och norr ut. Aj, undrar hur många tår jag trampar på nu. Var på kartan sitter du?

Det jag försöker få sagt är tack för att ni kommer hit och läser, tittar på bilder och kommenterar. 

På återseende,

Nu börjar det kännas på riktigt, jag flyttar härifrån. Om en vecka är inte detta mitt rum längre och eftersom jag nu har plockat ner allting från väggarna ser det inte ut som mitt rum heller. Känslan av att vara gäst är nu större än någonsin.

För att spara så många kilon ur resväskan kommer jag behöva ha på mig hängselbyxor, högklackade svarta pumps, en stor tjock stickad tröja i marinblått med Amerikanska flaggan på och för att den inte går att packa ner: min halmhatt. Det är okej att skratta högt.

Nu har jag packat ner och upp och om och slängt och gråtit litet. Att det ska vara så svårt? Jag tycker annars att det är sjukt roligt att packa för att man känner den där härliga känslan av att vara på väg någonstans. Och nu ska jag hem. Hem på riktigt, mitt fina underbara Göteborg. Jag kommer sakna Bryssel med dess ineffektivitet, friheten att göra vad man vill, när man vill och alla underbara vänner jag har skaffat mig här. 

Jag får hemskickat en väska med 20 kg imorgon och kommer trots det troligtvis ligga precis på gränsen. Allt jag kan göra är att se glad och trevlig ut och hoppas av hela mitt hjärta att det inte är många som ska checka in baggage på morgonflyget.

Keep your fingers crossed,

Ny månad, nya mål. Om ni inte kommer ihåg vad jag lovade mig själv i början på juni kan ni klicka här för att läsa det extremt osammanhängande inlägget igen, men jag har även gjort det lätt för er latisar:

"Målen för juni blir en härligt bvlandad kompott av alla tidigare mål jag haft här i Bryssel. Det ska tränas 3 ggr/veckan, sluta ätas godis och annat skräp (ja, jag äter mängder av skräp, gärna med lite extra skit på) & och framför allt sparas pengar. Jag har två löner kvar att införskaffa mig och sedan är jag tills vidare utan jobb. Låter mycket bättre än "arbetslös"."

1) Jag tränade 14 gånger under hela juni månad vilket blir ungefär 3,5 ggr/veckan. Bra jobbat!

2) Ätit skräp 16 dagar.

3) Pengasparandet har gått riktigt bra och jag är nöjd med mig själv. Idag köpte jag lite tågbiljetter och shoppade online men jag har inte gått loss på rean (än).

Juli kommer bli månaden då jag flyttar här ifrån och sätter punkt på Brysselkapitlet. Mina mål denna månaden är att komma hem till Sverige och känna mig nöjd och klar. Jag ska inte ångra någonting på grund av den hemska anledningen att jag låtit bli att göra saker här. Det ska hängas mycket med vännerna och familjen, jag ska lösa alla praktiska grejer utan fuss och komma hem som den nya Linnea jag trivs så bra i. Hon som varit hemma i Göteborg och hälsat på några gånger, men som jag inte riktigt vet var hon var nu senast.